Nu är det klippt!

Det var blött och grått och så mulet att molnen såg ut att ligga på marken, när jag steg upp i morse. Det är vid sådana tillfällen man undrar varför man inte tog handarbete eller konst som hobby…

Nåväl, vi fick packat ryggan, jag drog på mig några lager kläder under regnstället och så åkte vi till sökträning på klubben. Denna gång var det banan vid ”fallna trädet”. Vi kallar den så, därför att Gudrun (stormen, alltså) rev ner ett träd modell större som la sig rätt över stigen. Numera har trädet blivit av med ett antal grenar, så att man med livet i behåll kan komma över.   Hur som helst, det är en rätt knepig bana, både för förare och hund och ”fällorna” är många. Men, mot bakgrund av det är jag jättenöjd med ”Bassens” knappa 200 meter sök. Något grunt slag var det och så höll han för första gången på att dra rakt över stigen när han fick korn på en figge. Men eftersom han stannade och kom på inkallning, så blev det en bra träning.

Efter söket var jag blöt både in- och utvändigt. Utifrån p g a regn, inifrån p g a svett. Jag hade givetvis tagit på mig på tok för mycket. Fasiken, vad svårt det är att klä sig rätt! Det känns svinkallt på morgonen när man ska åka, men så stiger temperaturen både i luften och i kroppen, när man ska ränna omkring som en skadeskjuten kanin…   Ja, ja – jag överlevde, så därmed var det bara härdande …

Direkt efter söket vallade vi en uppletanderuta. Där har Bucks aldrig kört förut, så det var en ny upplevelse. Men problem? Näe, inte ett dugg. Är det nåt han är bomsäker på så är det uppletandet. Och det är en fröjd att se honom! Han letar med sån oerhörd glädje att mattehjärtat slår många extra slag. Sex föremål låg ute och jag valde att sluta efter fem; för en gångs skull levde jag som jag lär: ”Man ska sluta när det går som bäst”. Jo jo – även en sån här gammal matte kan lära sig ett och annat.

Se’n klappade kroppen ihop totalt. Jag övervägde allvarligt en stund att ringa maken och be honom hämta oss, för jag var rätt osäker på om jag skulle klara av att köra hem.   Men det gick och efter ett gäng tabletter och en långt, varmt bad (som jag först knappt kunde komma ner i och sedan knappt tog mig ur) mådde jag bättre igen.

Mitt hår, däremot, har inte mått bra på länge. De synnerligen slitna topparna har känts som tagel. Det är 1,5 år sedan jag var hos frissan och sedan dess har jag varit och karvat en del själv. Jag skulle verkligen behöva en rejäl och professionell genomgång med sax i kalufsen, men mot bakgrund av min ekonomiska situation fick det bli mitt eget verk ännu en gång. Men det blev okej, även denna gång. Nu är jag ju inte direkt ovan vid att klippa mig själv – genom åren har jag använt mig själv som ”försökskanin” när det gäller klippning och frisyrer många gånger – men det är ju en annan sak att bli ompysslad av ett proffs. Och jag verkligen älskar att gå till frissan. I alla fall till ”min” frissa, Anna. För henne litar jag på till 100 %. Jag är förskräckligt ”tetig” när det gäller mitt hår och det är ett oräkneligt antal gånger jag varit hos någon annan och blivit djupt besviken. Men Anna kan mitt hår – och mig. Hon bromsar mig varje gång jag är där, när jag är så less på håret och nästan vrålar ”Klipp av hela skiten!”. Anna skrattar och så klipper hon – lite grand. För hon vet att jag annars skulle ångra mig djup efter bara någon dag. Det är skönt med folk som kan sitt jobb – och sina bänga kunder! Och jag önskar verkligen att jag hade råd att gå till henne oftare.

I morgon ska jag lägga ”sista handen” vid min storstädning, innan jag och I åker till Vänersborg på föreläsning: husdjursetologen Per Jensen pratar om ”Hunden – en artfrände till oss?”  Jag har hört flera som lovordat hnom, så det ska bli jätteintressant.

Men nu ska jag avsluta kvällen hos TV4 Fakta och ”Världens brott”. Det sover jag jättebra till.

 

Ha en trevlig söndag, vänner!

Knorr

Jag måste börja med att tacka för alla snälla ord i kommentarer här i bloggen och via mejl, telefon och IRL, med anledning av mitt förra inlägg. Det värmer verkligen i snålblåsten att ha sådana ljuvliga vänner!

Veckan i övrigt har rullat på, med jobb, möte på klubben, jobb, jobb och så en massa värk, så klart.   Men det som varit stora samtalsämnet här – som väl på de flesta håll – är definitivt ”gresesjukan”, alltså svininfluensan, eller A(H1N1) som är det korrekta namnet. På jobbet har jag skrivit om vaccin som tagit slut, samtidigt som jag hör om den ene efter den andre i min närhet som ligger där med ”knorr”. Vaccinerad har jag inte blivit ännu. Det ska ske v49 (första veckan i december), via jobbet. De betalar – antagligen är det billigare att anlita företagshälsovården än att dammsuga marknaden på vikarier eller kanske rent av att tidningen inte kommer ut – men frågan är ju om man klarar sig tills dess; nu har jag både klubbkompisar och grannar som ligger.

Hundträningen har i mångt och mycket inskränkt sig till vårt ”vinterprojekt”, krypet. Jag har fått börja om från ruta 1A med den prickige. Anledningen är att han i sin iver att hålla ögonkontakt med sin matte lättar i höger armbåge (= 0:a på tävling), så nu handlar det om att lära honom att titta rakt fram istället. Det går hyfsat just nu – inomhus. Visst, han har väl bråttom och rumpan är väl lite hög ibland, men det är i varje fall garanterat poängmässigt. Men det är det inte när vi testar ute. Då är det samma gamla vanliga ”jag-tittar-på-dig-hela-tiden-matte”-syndrom igen. Men, vi har tid på oss och bättre skynda långsamt så att det blir rätt än att ha bråttom så att det blir fel – som jag har gjort tidigare.

Ett annat projekt är att lära bort ”hakan i backen” på platsliggningen. Det var en process att lära in det, men det var ändå bara en frisk fläkt mot att lära bort det. Och varför vill jag då detta? Jo, när det är varmt vill Bucks hässja och att hässja och ligga med hakan i backen är liksom oförenligt, vilket gör att han kommer i konflikt med sig själv (i tron att han gör sin matte missnöjd) och då kommer pip och ”nerrumpanden” och allmän oro. När jag nu belönar ett ”vanligt” liggande i situation som är ”platsliggning” för Bucks möts jag av ett par mycket förvånade ögon.   Men, det ska väl gå att lära om, men lätt är det inte.

I dag verkar solen kunna titta fram lite grand. Det är ju typiskt, för i dag har jag hela dagen intecknad.   Jag måste verkligen städa. Och det duger inte med ännu en ”lightvariant”, snarare det motsatta. Nästa helg har vi nämligen kalas i två dagar här, eftersom maken fyller 60 (jo, han är ”lite” äldre än jag ), och med tanke på att hans mostrar och kusiner knappt ens varit här tidigare (50-årskalaset hade vi ”på lokal”), så vill väl de gå husesyn. Vore ju trevligt om det gick att visa allt då, liksom.   Min familj (som är de vi umgås med) är ju här desto oftare, så för deras kalas (jo, jag måste dela upp dem, inte minst av utrymmesskäl) känns det lugnare.

Ovanpå storstädandet har jag utvecklingssamtal för sonen i skolan kl 13 i dag. Och det lär ta sin tid – det finns nämligen en hel del att önska när det gäller hans förmåga att sköta läxor och göra sina ”måsten” i skolan *suck*. Gud, vad det är skönt med små och vuxna barn! De där åren där emellan är verkligen rätt pissiga. Men men, vi ska väl överleva även detta barn – hoppas jag.

I morgon blir det i varje fall sök. Och hyfsat många blir vi också, som det verkar. G/Rusk, A/Orry, M/Melker, K/Äxa, L-L/Enzo, kanske I/Elvis och E/Apple och så jag och Bucks. Dessvärre har jag inte haft tid att reka ny bana, så eftersom det pågår jakt på flertalet andra som jag kan tänka mig (och som vi inte varit på nyligen) får det blir en rätt kass bana intill klubben. Men, man kan ju inte alltid få det bästa.

Till sist måste jag beklaga mig (ytterligare ). Mina hatobjekt till djur, vid sidan av grävlingar, har återigen gjort mig förb*nnad! För några veckor sedan planterade jag cyklamen i en av mina urnor. Cyklamen kan, i gynnsamma lägen, vara perenna i min del av landet (zon II), så jag såg med glädje fram emot att kunna njuta av de karmosinröda blommorna ett bra tag. I morse var de flesta borta. Kvar stod bara tomma stjälkar. Alltså, JÄVLA RÅDJUR!!! Denna urna stod, dessvärre, inte på den inhägnade baksidan, utan uppe på trappan till ytterdörren. Men inte hindrar det dessa puckodjur.   Varför kan inte den samlade jaktskaran ägna sig åt att minimera den gigantiska rådjursstammen istället för att slåss med näbbar och klor för att få jaga livet ur de knappt 300 vargar som finns? Och på tal om varg: Jag fick ett mejl från en bekant i går, om att två vargar siktats alldeles intill där jag bor (igen). Och uppmaningen var: Koppla hunden! Hehe, jag har sett hur mina hundar reagerar på vargspår och jag håller det för högst osannolikt att de skulle våga dra iväg på det. Dessutom tränar vi sök i kända vargområden var och varannan helg, med lösa hundar, och inte fasen har vi ens fått syn på ens en vargtass. Bajs och spår har vi sett – det är allt. Och skulle jag möta en varg skulle jag bli lättad, jämfört med att möta en aggressiv, lös hund. Vargen har jag stora möjligheter att skrämma bort, eftersom de är rädda för människor. Det är sannolikt inte hunden.

Så, det var mitt inlägg i vargdebatten – och lite till – denna fredag. Och jag vill därmed avsluta dessa många rader med att till önska er alla:

Trevlig helg!

Trött, ledsen …

… uppgiven, bestört, sjuk, sjukare och förtvivlad, men också jävligt arg – det är några av de tillstånd jag befinner mig i just nu.

Och det har inte ett skit med mina hundar att göra. Snarare tvärt om – hade jag inte haft dem har jag nog kunnat lägga till ”tokig” och ”inspärrad” också.

Nej, upphovet till denna ilska står Försäkringskassan och ”min” handläggare där helt och hållet för. När det gäller att sätta epitet på dem och honom ligger ”tokig” och ”verklighetsfrånvänd” väldigt nära att ta till, gärna i kombination med ”känslolös” och ”inkompetent”.

Jag har tidigare valt att lösenordsskydda inlägga som gäller min ”batalj” med Försäkringskassan. Men varför ska jag göra det? Jag har inget att dölja, jag har inte gjort något fel, åtminstone inte den här gången.

En kort resumé för den som så önskar: Efter att har varit helt sjukskriven (fast egentligen ”sjukersatt”, men det finns ju inget som heter så, väl? ) i 4 år p g a fibromyalgi, kronisk migrän och utbrändhet började jag arbetsträna - ackompanjerat av Försäkringskassans applåder – den första juli i år. Första oktober gick dessa 25% över i ”riktigt” arbete och rehab-planen var att jag skulle jobba 25% och få sjukersättning till 75% tills årsskiftet, och arbetsträna på ytterligare 25% från november, för att jobba 50% från årsskiftet och sannolikt hela nästa år. Min sjukersättning på 100 % tog slut sista semptember. Men när Försäkringskassan skulle uppfylla ”sin del av avtalet” tog det stopp. Från 100 % sjuk – också enligt Försäkringskassan – kunde jag nu betrakta mig som 100 % frisk! Jösses, vad konstigt att jag inte märkt det. Eller ja, kanske inte frisk, som handläggaren uttryckte det, men i varje fall tror de inte att jag kommer att vara ”tillräckligt sjuk under minst 12 månader”.   Att min läkare anser något annat vill de inte bry sig om.

Nåväl, jag fick två veckor på mig att komma in med ett nytt läkarintyg och fick då en tid med ”min” läkares medicinska överkucku för ett nytt rehabsamtal och undersökning. Till detta rehabsamtal vägrade handläggaren att komma (!), men vi höll ett ändå och beslutade ändra vår tidigare plan ”för att gå Försäkringskassan lite till mötes” som överkuckut uttryckte. Vi begärde då sjukersättning under rehabilitering till 50 % från 1/10 i år till den sista september 2010. Och för att ytterligare visa att jag ”anstränger mig” började jag den första november att jobba 50%. Det var förra veckan. Jag jobbar fyra dagar, måndag-torsdag, fem timmar per dag. Och det är definitivt a-b-s-o-l-u-t max vad jag klarar. Egentligen mer än max, eftersom jag inte klarar något utöver att jobba; inte sköta hushållsarbete, inte umgås med familj och vänner, inte träna hund och knappt ens ta ut hundarna på promenad. När jag kom hem i torsdags slog migränen och värken i kroppen till med full effekt (p g a att orken var slut, stressnivån hög och spänningarna släppte). I detta läge ringde min handläggare på Försäkringskassan och meddelade att jag än en gång får avslag på min ersättningsansökan! Tro mig, världen rasade samman för mig. Och inte blev jag ett dugg friskare där jag låg (jag klarade nämligen inte av att varken sitta eller stå), av att höra att han anser att ”det inte är styrkt att jag är tillräckligt sjuk för att få ersättning”.

Är du helt dum i huvudet? Eller är du bara en alltigenom elak människa?

… önskar jag att jag hade skrikit, men som den väluppfostrade människa jag är försökte jag att lugnt och sansat (och ständigt sväljande gråtklumpen i halsen) förklara att åtminstone två av mina sjukdomar är kroniska och att såväl dem som den tredje (utbrändheten) förvärras av både att jag jobbar mer än jag klarar och av att bli kapad jämns med fotknölarna av Försäkringskassan.

Jag har fått två veckor på mig igen – märkligt att jag alltid får två veckor på mig att komma med ”nya bevis” på min sjukdom, medan de tar månader på sig för att komma till beslut – för att komma med nytt intyg. Det räcker alltså inte med att två läkare intygat att jag är för sjuk för att arbeta mera och att jag blir sjukare av att arbeta mera än vad jag gör.

Min första reaktion var total förtvivlan. Dagen efter, i fredags, efter en sömnlös natt, insåg jag att jag nog kommit en bit i mitt tillfrisknande, för då rann ilskan till istället. I h*vete att de ska få mig på fall!!!

Det känns nästan som ett ”tecken” att jag för ett par veckor sedan fick i uppdrag att kolla hur många som överklagar Försäkringskassans beslut, vilket resulterade i den här artikeln:

http://ttela.se/start/regionalanyheter/1.621461

Genom de massvis med samtal jag tagit emot efter att den grejen har jag dessutom lärt mig att man kan begära ”inhibition”, vilket i detta fallet betyder att om man ansöker om ersättning i direkt anslutning till en redan godkänd ersättningsperiod och får avslag har man rätt att få ersättning utifrån det tidigare beslutet tills dess att ett överklagande vunnit laga kraft.

Jag begärde att få namn och e-postadress till min handläggares chef och har den vägen delgett henne mina synpunkter. Hon har svarat att hon ville ringa mig  i dag, men jag har också lärt mig ”the hard way” att det gäller att få så mycket som möjligt ”på pränt”, varför jag svarat henne mejlvägen och bett henne höra av sig samma väg. Utöver detta har jag fått namn och telefonnummer till en man som kallar sig ”sjukkonsulent”. Det är en man som gick i pension från Försäkringskassan nyligen och som tänker ägna sin tid åt att hjälpa människor som kommer kläm hos hans tidigare arbetsgivare. Inte av ekonomiska skäl (han lär jobba gratis!) utan för att han är så himmelsblå förbannad över med vilken cynism Försäkringskassan hanterar människor.

I dag har jag också varit hos smärtspecialisten på S:t Olof i Falköping. Och även om han dagligen träffar fall som mitt gick han fullkomligt i taket när han fick höra om ovanstående. Enligt honom borde jag inte kunna jobba så mycket som jag gör och jag kan definitivt inte jobba mera. Han anser att jag egentligen borde minska arbetstiden, för risken för ett totalt återfall i 100% sjukdom är överhängande redan nu. Vad som skulle hända om jag försökte jobba ännu mer behöver man inte vara Einstein för att förstå.

Nu kommer även han att skriva ett intyg, där han uttryckligt ska skriva att jag sannolikt aldrig mer kommer att vara tillbaka på 100 % och att 50% arbete är ett absolut tak för vad jag kan klara under överskådlig tid.

Dessvärre är det inte så många Einstein som jobbar på Försäkringskassan, men hoppas kan man ju alltid.

Det jag lever på just nu är att (jag vågar knappt skriva det, med tanke på vad som hände senast jag gjorde det ) maken ser ut att kunna få åtminstone ett extrajobb på brödföretaget Pågen. Han står också i startgroparna vad gäller egen verksamhet, men vart allt detta landar vet ingen i dag. Men hoppet ju det sista som överger människan, så …

Hundarna då? Ja, nu när hussen jobbar heltid igen och jag jobbar max vad jag klarar så får de under veckorna får de nöja sig med trädgården på morgonen, en kortare på eftermiddagen (OM jag klarar det, annars trädgården igen) och en lång på kvällen med mig och hussen eller bara hussen. På helgen går det lite lättare och jag fixade faktiskt att träna sök i söndags. Men då blev det inte så mycket springa, som tur var. Inte heller var vi så många, så jag klarade att genomföra träningen, men låg naturligtvis hela söndagskvällen, antingen i varmt bad eller soffan. Och sedan var det måndag och jobb igen …

Men jag älskar att vara tillbaka på jobbet! Och jag önskar att jag klarade att vara där mer. För jag trivs med jobbet som sådant och får verkliga kickar av att toppa tidningen, som jag gjorde i dag, t ex :  http://ttela.se/ekonomi/privatekonomi/1.636661

Just därför vore det för jäkla trist om Försäkringskassan sabbade hela min rehabilitering, och gör mig så sjuk igen att jag inte kan jobba.

Hur korkat är inte samhället i dag, när de som ska hjälpa är de som stjälper?

Och om du orkade ända hit: TACK för att jag fick ta av din tid och använda dig som ”papperskorg”!

Sköt om er alla vänner och njut av dagen, dina nära och kära och av livet! För ingen vet inte vad som väntar i morgon … Tack och lov.

Rätt är lätt!

Usch, jag har blivit så usel på att uppdatera här att jag snart får skämmas. Men, med tanke att det går v-ä-l-d-i-g-t länge mellan varven innan jag får uppdateringar från Blogtown och Bloglovin’ från ett antal av mina prenumerationer så vet jag att jag är i gott sällskap.

Å andra sidan har jag ett antal prenumerationer där det dimper ner uppdateringar flera gånger om dagen, så jag får allt dåligt samvete också. Om nu någon trodde nåt annat.

Nåväl, det senaste fyra dagarna i varje fall ägnats åt, i nämnd ordning, jobb/sjukdom, sök/värk, hemarbete/läxhjälp/hundbilssanering/värk samt sök/veckohandling/dansbands-tv. Innehållet i de flesta aktiviteterna är väl rätt givna, så jag väljer att fokusera enbart på det kuliga och braiga, nämligen söket.

Alltså, tänk hur lätt saker och ting är när det går bra och blir rätt! I synnerhet inom hunderiet. Det är där vi är nu, jag och den prickige. Från att ha haft en vår där söket var så pestigt att jag var snubblande nära att skola om Bucks till spårhund igen – eller i värsta fall till ingentingalls-hund – går det mesta rätt just nu. På tävlingen för en månad sedan fick vi 10/10 (ja, jag VET att ni vet, men känns så jädrans kul att få säga det gång på gång på gång på gång… ) och sedan blev det ingen träning alls p g a att folk hade förhinder. Tills i torsdags. Min förväntningar kunde lätt ha varit mer positiva. Dels hade vi inte tränat, dels skulle vi vara på en av banorna bakom Vänersborgs BHK och där har Bucks aldrig gått bra. Och ovanpå det var det verklig ”idel ädel adel” inom söket vi skulle träna med. Men, jag behöll mitt lugn – och Bucks gick närmast klockrent! De fel som begick stod jag för helt och hållet (genom att försöka mala fram trälar i öronen på honom ). Visserligen gick han inte särskilt långt – lite drygt 100 m och med tre figgar ute (som jag inte hade en aning om var de var) – med så snyggt att jag nästan blev tårögd.

I dag var vi på en helt ny bana som jag rekat på våra långpromenader. Det var en riktigt bra bana – bra som i klurig och lite svår för hundarna – och ännu en gång gjorde Bucks ett riktigt bra sök. Ett omskick på första hörnet (han genade lite väl mycket) och ett något senare (som inte alls var fel egentligen, utan ett alldeles för vanligt förekommande tankefel från min sida ) var allt. I övrigt var det klockrent, både vad gäller tomslag, markeringar och påvis. Cirka 150 meter blev det, men med facit i hand kunde jag gott ha kört honom åtminstone 50 meter till. Men hellre sluta när man är på topp, är min devis, så det blev nog bra såhär ändå.

”Rusk-G”, som inte sett oss på ett tag, var imponerad och det får jag ta som ett mycket gott betyg  .  Jo men, han är verkligen en pärla, min prick!

Min super-sök-pärla på en icke nytagen bild. Visserligen har vi kallt, men snö har vi tack och lov inte ännu.

 

Dagen gav dessvärre lite blodsvite. Bucks klarade sig helskinnad. Det gjorde inte matten. På ett av påvisen skulle vi gå genom ett rätt så tätt buskage och där fanns en mycket ondskefull pinne, som bokstavligt talat gav mig på käften. En rejält sprucken läpp som inte slutade blöda förrän på kvällen och som spricker upp så fort jag skrattar, gäspar eller pratar brett. Och vår dialekt är ju inte precis känd för att vara ”smal-språkig” …   Men, det kostar att ligga på topp, och om priset bara är en sprucken överläpp så tar jag det med …. nej, inte med glädje kanske, men jag tar det i alla fall.

 

Denna damen då?

Xsita - inte heller nytagen bild, men ändå - hon kommer ju med på bild i alla fall.

 

Ja, hon har gjort trädgårdstjänst med hussen i dag, gått långpromenad, jagat katter, gosat med hussen och haft hans fulla uppmärksamhet på egen tass och sedan gått på godisletpromenad med mig. Men andra ord har hon haft en i Xsitas tycke ganska trevlig dag.

Nu har det hunnit bli söndag (som vanligt sitter jag uppe alldeles för länge) och när jag fått sovit några timmar ska jag ägna större delen av dagen åt att försöka återställa mitt hem till ”sanerat” skick. På måndag börjar jag på halvtid på jobbet och jag har nada lust att ha hemmet ”upp-och-ner” samtidigt som det. Oavsett vad ni säger till mig om min städning!

Ha en riktigt trevlig dag och vecka!

Jag blir så trött …

… och ibland också förbannad på en del saker och företeelser runt omkring mig. Egoistiska och inskränkta människor hör dit, liksom näriga och orättvisa dito.

En av dem som retat mig allra mest på sistone är den församlingsassistent som deltar i yngste sonens konfirmationsundervisning. Hon hör definitivt till ”svartrockarna” och har nu vid flera tillfällen satsat hårt på att indoktrinera ungarna på ett minst sagt osmakligt sätt. Bland  annat gäller det samkönade äktenskap. ”Bibeln säger att det är en synd och inte tillåtet”, har hon sagt upprepade tillfällen. När min min kritiskt skolade son har ifrågasatt hennes propaganda – bland annat genom att säga att ”Bibeln säger också att den ska dödas som jobbar på söndagar” – har hon bara viftat bort det. Uppenbarligen jagar hon också sätt för att han inte ska få konfirmeras. Förra veckan påstod hon, inför hela gruppen, att han inte skulle få konfirmeras för att han inte är döpt!?! Att sonen hävdade motsatsen, bland annat genom att berätta att vi har det på video hemma, räckte inte. Jag ringde upp henne och för att hon ska ”godkänna” att han är döpt kräver hon att sonen kan visa upp dopbrevet. Förmodligen tror hon att denna ”gudsförgätna” familj inte har något dopbrev kvar, men tji ska hon få: Dopbrevet är prydligt nerstoppat i kuvert och ska överlämnas vid läsningen i morgon.

Jag funderar också allvarligt på om jag inte ska printa ut ett litet papper och skicka med till henne också, nämligen detta (klicka på det för en större version):

Fast, det förbättrar kanske inte sonens situation direkt.   Jag har i varje fall sagt till sonen att om hon bluddrar mera om att samkönade äktenskap är en synd så ska han svara: ”Och Petrus sa: ‘Kvinnan tige i församlingen* …”  DET kanske kan få tyst på henne.

Andra saker jag irriterar mig på (jag har en bestämd känsla av att jag skrivit detta förut, men eftersom det haft föga effekt kör jag ett varv till) är folk som inte kan ställa in kundvagnar i den KORTASTE raden. Alltså, ni vet så där ute på parkeringar vid köpcentra där man kan hämta/lämna en kundvagn. Det slår ta mig f*n aldrig fel – en rad är überlång och flertalet andra är inne i ”vagnshuset”. Men hur tänker du som bygger på denna långa rad, som inte helt ovanligtvis går så långt ut att den blockerar trafiken på parkeringen? ”Nån annan” som ska lösa problemet? Herregud, väx upp och ta ditt ansvar!!! Jag är så jäkla mycket ”ordningsman”, så det har hänt ett otal gånger att jag faktiskt tagit loss en mega-rad och fördelat ut vagnarna så att det blir rimligt. Dessvärre är jag alldeles för konflikträdd för att våga säga till någon direkt när jag ser dem. Men f-bannad blir jag!

Och en annan sak med kundvagnar… Varför sätter så många tillbaka vagnar fyllda med skräp??? Vad är det som får er att tro att jag vill ha de påsar, reklamblad, inköpslappar och/eller bananskal etc som NI inte vill ha? Varför tror ni att det är enklare och trevligare för mig att plocka ur det och slänga i soptunnan än vad det är för er? Det är det där ”nån annan”-syndromet igen. Och jag är alldeles för ofta ”nån annan”. Visst, jag skulle kunna skita i det, men då är det ju faktiskt någon annan ”nån annan” som får ta hand om det, och vem är jag att försätta ”nån annan” i samma situation som jag själv avskyr?

Det är möjligt att jag har alldeles för mycket fritid som retar mig på sådana här saker, men för mig hamnar dessa människor i kategorin ”egoistiska, inskränkta” och sådana har jag förfärligt svårt att tåla.

Men här är i varje fall mitt meddelande till er:

 

   …. YOU!!!

 

Men förövrigt mår jag bra. Lätt huvudvärk som botats med piller. Ute skiner solen och ut är just vart jag ska nu – på en härlig skogssväng med hundarna, lååååångt från inskränkta människor och kundvagnar.

 

Må väl!

En märklig vecka …

… det är vad det har varit. Jag ska inte trötta ut er med detaljer (som vanligt ), utan försöka ta det i stora drag.

I tisdags morse ringde äldste sonen – från akuten på Karlstads lasarett. Han hade lyft ”skrot” var på det hade smällt till i huvudet, svartnat för ögonen och sedan hade han tokvärk. Och nu misstänkte läkarna en hjärnblödning.   Alltså, inte en stroke, utan en blödning i yttre delen av hjärnan. Herregud, så långt det kan vara till Karlstad.   Jag stannade dock hemma i avvaktan på vidare utlåtande från läkare. Först vid 2-tiden på natten fick jag besked om att det sannolikt inte var en blödning. Men vad det var, det visste de inte. Så han blev kvar för ytterligare tester och undersökningar.

Förstå att jag inte sov mycket den natten.

I någon slags dvala tog jag mig till jobbet och stod i ständig telefonkontakt med sonen. På eftermiddagen skrevs han dock ut. Efter att ha undersökts av neurolog konstaterades att en muskel, med fäste mitt uppe på huvudet, var kraftigt överansträngd och skadad. Huvudvärken berodde på svullnaden i muskeln. En djup utandning, sedan slocknade jag i soffan i någon timma, innan det var dags att åka till klubben, där jag var värd. Dessutom skulle jag på möte.

Torsdag eftermiddag kom sonen hem från K-stad, ordinerad vila och med träningsförbud. Skönt att ha honom hemma, men samtidigt innebar det att min tillgång till dator begränsades högst påtagligt, eftersom vårt datarum också är gästrum. Dessutom ville jag umgås med sonen så mycket som möjligt. Och jag kände att både ni och jag kunde stå ut med att jag inte var så synlig i sajberspejs ett par dagar.

I går övergav jag dock både söner och make för en ”stunds” hundträning. Det blev inget sök den här helgen (tur att jag inte anmälde till tävling som jag tänkt …), men istället träffades jag/Bucks, I/Elvis/Qross och G/Ilska för spårträning, uppletande och lydnad. Jag la spår till ”Bassen” själv och vilket jäkla spår det blev; jag bestämde mig för att vika av från det tänkta spåret och gjorde en 90-gradare in i snåret efter cirka 25 meter. ”Här är nog bra”, tänkte jag. ”Nog”…. Man ska aldrig tänka ”nog” när man lägger spår… Efter 30 meter stod jag vid ett ”hav”. Det var vatten överallt. Jag försökte åt ena hållet, men fick gå tillbaka (som blev en ”härlig” återgång i spåret) och lyckades via en spetsvinkel ta mig över någorlunda torrskodd. Efter tio meter låg det en gigantisk trästam rakt över där jag ”nog” kunde gå… Meddels sicksackande tog jag mig upp i det branta berget – via baksidan av en rotvälta – för att strax därefter konstatera att det inte fanns något ställe att gå ner på. Jag följde berget uppe på kanten i cirka 30 meter och hittade en ”nästan”-nedgång, där jag kunde hasa mig ner och därefter hoppa över glipor i berget och efter cirka 100 meters knixande i skrevorna tog jag mig faktiskt ner. Återstående cirka 150 meter gick på någorlunda låglänt terräng. Totalt sett blev väl inte spåret mycket längre än kanske 400 meter, men rejält besvärligt. 4 pinnar + slutapport + kattmatsslut lyckades jag få ut i alla fall. Men jag hade föga förhoppningar om att den prickige skulle klara det. Det är ju inte precis varje dag – inte ens varje månad eller ens halvår ibland - som vi spårar. Men tji fick jag! Han spårade riktigt, riktigt bra. Vid sicksackandet uppför berget slog han lite i början, men sedan var det raka spåret… Eller ja, så rakt som sicksack nu KAN vara.  

Trött, men synnerligen glad kunde jag konstatera att vi båda tog oss ner med livet i behåll. Och att jag tappat kopplet… Att börja bakspåra kändes som ett urdåligt alternativ, så jag fick gå tillbaka till bilen, sätta i B och därefter gå/klättra/krypa/kana/plaska/ramla mig igenom spåret en gång till. Förresten hade jag behövt göra det ändå; med facit i hand var det ju tur att jag inte haft vett på att plocka snitslarna…   I och Qross gick med i spåret andra varvet. Flera gånger hörde jag I:s ”Men herregud…”. Och då ska man veta att hon ter sig som om hon är rätt nära släkt med bergsgetter…

Sedan var det uppletande och Bucks skötte sig som vanligt med den äran. När det gäller lydnaden valde G/Ilska att enbart träna framåtsändandet, I/Elvis körde 2:an och jag körde apportering och kryp. Och så en ruta, eftersom konerna ändå stod framme.   Apporteringen gick bra. Rutan gick bra. Men krypet… Ja, det är bara att konstatera: Vi får börja om på ruta 1A igen. Han är för het och han är för hög. Så vårt vinterprojekt är att dämpa ivern och få bättre teknik. Och det gäller oss båda.

I dag har vädret varit allt annat än tilltalande, så hundaktiviteterna har begränsats till promenerande och kryptränande inomhus. Jag och store sonen tog en sväng till mormor (alltså min mamma), köpte med oss pizzor hem, varefter sonen skjutsades till tåget för sin hemfärd. Jag tyckte att han skulle stannat längre. Oavsett vad han säger så VET jag att det drog för mycket i arbets- och träningstarmen på honom. För han är såväl arbets- som träningsnarkoman och eftersom hans arbete är hans hobby (han jobbar på gym …) så blir det VÄL mycket. Jag kan bara hoppas att han tar det lugnt. Vore ju för jäkligt om han havererar ytterligare. Men, vad betyder väl en mors förmaningar? Möjligen en push i riktning mot just det som modern sagt att han ska undvika …

I morgon är det jobb igen. Det är sista veckan med 25% – från och med nästa är det 50% arbete. Jag har dock inte hört något från Försäkringskassan ännu, så risken finns fortfarande att jag ställs inför att jobba mer eller gå under. Känns inte kul alls.  

 

 

För yngste sonen är det desto kuligare, eftersom kommande vecka innebär höstlov. När mina föräldrar var små hette det skurlov, p g a att barnen skulle hjälpa till hemma och höststäda. Jag har försökt få sonen att förstå att det är samma andemening ännu, vad gäller höstlov. Han köper inte den idén. Men det blir skurlov ändå – för mig. För att han är hemma hela dagarna betyder att det blir både skitigare och stökigare, så det lär behöva skuras en hel del.

Eller jag kanske skulle skita i skiten, och följa denna devis istället:

 

 

Man kan ju i varje fall ha det i åtanke.

 

Ha det gott!

Grattis (?), Törnåkrabor!

Man ska väl inte gnälla kanske, när man läser om vilket kaos de har i Sjuhärad.

Man samtidigt ska nog boråsare och övriga vara förfärligt glada över att de inte bor i Blekinge. För där lär inte många bilar förflytta sig i dag. De lär sitta fast, om man ska tro Vägverkets trafikinformation:

 

Minus 100 grader!!!  Det torde väl vara ett oslagbart rekord, såväl i Törnåkra som i övriga landet – ja, faktiskt hela världen.

Suck…

Det snöar ute. Hyfsat mycket dessutom. Men den senaste kvarten har det börjat gå över i regn.

Jag vill INTE ha vinter! Jag vill inte ens ha höst.

Men jag hade onekligen svårt att ignorera kylan som trängde in i märgen i går kväll, när vi hade avslutning på valpkursen. Att stå som ”tävlingledare” för  en mini-rallylydnadstävling i minusgrader är inte kul alls. Särskilt inte när man samtidigt ska vara tidtagare och föra protokoll, vilket betyder att vantarna får ligga i fickan.

I dag är ett jag ett kolli. Dels på grund av värk, men kanske är den psykiska knäcken över att sommaren faktiskt aldrig kom på riktigt, och inte lär komma nu heller, värst. Just nu ser jag fram emot klimatförändringen och tänker använda massor av sprejer och bensin och freonkylskåp och onödiga förpackningar. I alla fall ett litet tag.

Till sist vill jag passa på att slå ett slag för ett Svenska Rovdjursföreningens kampanj för en frisk och sund vargstam i Sverige: http://www.rovdjur.se/IziDocument/IziDownload/index.asp?DID=1166 

Skriv på och skicka in! Det har jag gjort.

Nu ska jag dra täcket över huvudet och låtsas som om vintervärlden utanför inte existerar.

Ha det!

”Jag tror, jag tror på sommaren …”

Det har varit svinkallt i några dagar nu. Och termometern har bara nätt och jämt orkat över nollan på dagtid.

Om detta tycker jag inte!

Jag känner mig så in i helskotta blåst på sommaren som borde ha varit att jag faktiskt tänker vägra att acceptera höstens intåg.

Lotta har i sin blogg senaste dagarna visat såväl flyttande fåglar som vissnande växter och snöiga stubbar och på andra håll är bloggarna täckta av snö. Så oerhört deprimerande! Jag tycker verkligen inte om hösten. Jodå, visst kan den vara vacker och visst är det fina färger, men hallå – färgerna beror ju faktiskt på att naturen lider dödskval! Bara för att man tycker att blått är en fin färg stoppar man ju liksom inte ner nån i frysboxen och tycker att det är njutningsfullt när personen fryser ihjäl.

Så, som ett steg i min ”Våga vägra hösten”-kampanj kommer här mina fotobidrag – en liten samling bilder som är tagna i min trädgård i går. Kvalitén kan dock diskuteras. De är tagna med med mobilen (och ett annat syfte var att testa makroläget som jag upptäckte av en händelse häromdagen, men det tänker jag inte låtsas om  ).

 

 

Jag har massor med penséer som står i blom och har gjort så sedan i våras. Och inte en enda har jag köpt – de har självsått sig och kommer år efter år. (Vete f*n varför det inte gick att få den texten som bildtext… Men det går väl att läsa den så här också, antar jag )

 

Eftersom Sommarmalvan fortsätter att blomma måste det väl vara sommar, eller hur?

 

Jag har inte hjärta att knipsa av alla blommor och knoppar på pellisarna än, så de får fortsätta "fira sommar" i uterummet.

 

Och det gäller givetvis även stjärnpelargonerna.

 

Min karmosinröda, enorma Verbena tycker fortfarande att det finns värme så att det räcker. Det gäller även Sommarslöjan som syns i överkanten.

 

Kaprifolen utanför köksfönstret och fortfarande både knopp och blommor. Den har varit extremt flitig i år och har blommat oavbrutet sedan i maj!

 

Sist, men absolut inte minst: Min stora Sommardahlia, som fortfarande både blommar och knoppas.

 

Så, nu suger vi på sommaren ett tag till, tycker jag, och struntar i fåglar som flyt fältet, djur som går i idé för att slippa vinterhelvetet och hela naturens dödskamp.

”Jag tror, jag tror på sommaren! Jag tror, jag tror på sol igen…” 

 

Ha en riktigt trevlig (sensommar)dag! 

Vallning och jobb

På begäran ska jag berätta om vårt vallningsäventyr i söndags. Eller ja, jag hade självklart tänkt att göra det ändå, men det låter lite ”fräckare” att säga ”på begäran”.

Vi var alltså ännu en gång hos Carina och Govert på Kalote’s  i Vara. Förutom jag och Bucks var det Barbro och Focuz, Marie/Chessie och Stefan/Figge. Jag och Bucks fick dela bil med Barbro och lillebror Focuz och det är inte utan att de är lika, de två blåa Marek-sönerna. Inte minst i rösten - det var nästan omöjligt att avgöra vem av dem som gnydde.

Nåväl, när vi kom fram började vi på får i ”mellanfållan” och Bucks var först ut. ”Han som kan det här lite grand kan ju börja”, sa Marie. ”Ja, eller hur?” tänkte jag. Är det nåt vi inte kan så är det att valla. I varje fall inte jag.

Min ”vallpojke” lider då i vart fall inte brist på energi. Han blir så jäkla övertänd när han kommer inte i fållan, så det är inte att tänka på att släppa honom. Men efter hand lugnade han ner sig… lite. Och jag släppte. Jäsikens, han var som skjuten ur en kanon. Vackert var det inte, men han fick i alla fall flyttat på den lilla flocken. Men sedan bestämde han sig för att det var ”parkera får” vi skulle göra, så han tryckte upp dem mot staketet och bevakade vartenda försök till att flytta så mycket som en klöv … Inte riktigt vad jag hade i åtanke, som synes:

 

Glad hund - mindre glad matte. Foto: Marie Sjöberg

 

Efter en stund blev det lite mer ”ordning på torpet” och vi fick väl till något som liknade vallning i varje fall. Särskilt när denna matten höll truten och lät hund jobba i fred. 

 

Bucks in action. Det ska påpekas att den enda "skada" som drabbade såväl det här som de övriga fåren var lomhördhet, eftersom Bucks mycket ljudligt talade om vad han tyckte när de inte höll sig där han tyckte att de skulle vara. Foto: Marie Sjöberg

 

"... och håll er där nu..." Foto: Marie Sjöberg

 

Men riktigt okej blev det inte förrän vi gick ut i stor fålla (typ halv hage eller nåt). Och på en större grupp djur (tror att det var 12-15 stycken). DÅ först började Bucks att jobba både på allvar och på riktigt och på ett betydligt mer effektivt sätt. När jag höll truten…

Några ankor brydde vi oss inte om den här gången. Bucks tyckte det var aptrist sist - inget motstånd, liksom – så ankorna fick vara pigga och fräscha och inte ett dugg utsjasade (som fåren var efter närkontakten med min prickige ) och helt för de andra. Och alla tre gjorde fin-fint jobb, såväl bland ankor som får. Lillebror Focuz var nog den som imponerade bäst. Ankorna var helt okej, tyckte han, och i fårhagen var han riktigt, riktigt duktig, trots sin unga ålder ( 7 månader). I ankfållan var han riktigt söt. En av ankorna hade ingen som helst lust att bli vallad denna dag, så den vände upp och började fräsa, varpå Focuz svarade – med lekinviter!

"Men hej, Anka - ska vi leka?!" Foto: Marie Sjöberg

 

Focuz (och matte) gjorde ett kanonjobb i även den stora fållan. Foto: Marie Sjöberg

 

Chessie vallade ankorna som om hon aldrig gjort annat... Foto: Stefan Sjöberg

 

... och Figge visade i stora fållan att vallanlagen sitter i även en 10-årig nybörjare. Foto: Marie Sjöberg

 

När vi trötta, men mycket nöjda och glada, åkte hem efter sisådär sex timmar var vi alla överens om att det här, det måste vi göra om snart igen.

Stort TACK till Carina och Govert Ström, för deras engagemang, instruktioner, goda råd, roliga berättelser och upplåtelse av bord och stolar i köket vid fikat! Hoppas att vi får komma tillbaka!

 

I går var det jobbdag igen. Jag har ett par grävjobb (gräva=leta info djupt ner i byken) som jag själv initierat, som jag pysslar med, men gårdagen ägnades också åt att skriva ett par (hund)-grejer till kommande husdjursbilaga (surprise – not! ), samt en förhands på ännu en i raden av alla ”dagar” som finns. Alltså, det börjar bli lite tjatig med att var och varannan sak ska ha en egen dag! Jag tycker också att det är jätteviktigt att sätta strålkastaren på problem med matsmältningsapparaten, men ärligt – hur tilltalande låter ”Mag-tarm-dagen”?  Jo men, den infaller på lördag 17/10, denna nationella dag. Jag har visserligen magsår, men jag tänker inte vare sig fira eller uppmärksamma denna dag på något sätt. Ja, förutom att jag då skrivit en förhands om det. Men jag garanterar: Jag initierade inte denna artikel!

I dag stod hälsan i fokus. Min egen, alltså. Jag började med gympan i varmbassängen hos sjukgymnasten, följde upp med cellprovstagning i underlivet och ”toppade” sedan med besök hos ”medicinöverkuckut” på företagshälsovården, som ska skriva ett nytt läkarintyg till FK. Förhoppningsvis godtas detta, särskilt som läkaren kommer att ”justera” kraven – till nackdel för mig. Istället för att begära 75% ersättning året ut och 50% för hela nästa år kommer äskandet att landa på 50% fr o m 1/10 i år och 12 månader framåt. Det innebär att jag dels förlorar 25% ersättning för innevarande månad, dels måste gå upp och jobba halvtid 2,5 månad tidigare än vad som var planerat, plus att jag på betydligt kortare tid än tänkt måste öka min arbetstid upp till min maxnivå. Men, eftersom det står mellan det och inget alls så har jag liksom inget val.

Fast, det kan förresten fortfarande bli noll; med tanke på hur FK agerat hittills finns det inga garantier för att jag få så mycket som en enda krona, även om de inser att jag omöjligt kan jobba vare sig 75- eller 100% ännu. Men det är ju ”inte deras ansvar”, som handläggaren sa till mig, utan ”reglerna är sådana”. Att han sedan muntligt både medverkat och godkänt den tidigare rehabplanen tycks spela noll roll.

Tips från coachen 1: Bli aldrig, aldrig aldrig sjuk! I alla fall så länge de nu gällande ”allians-för-att-öka-klassklyftorna-och-kasta-folk-i-fördärvet”-reglerna gäller.

Tips från coachen 2: Om du trots allt blir sjuk – se till att det blir efter valet nästa år och att du har gjort vad du kan för att få ett regeringsskifte.

Tips från coachen 3: I tipsen 1 och 2 kan ordet ”sjuk” bytas ut mot ”arbetslös”.

Tips från coachen 4: Även om du själv inte drabbas finns det säkert människor i din närhet – IRL eller i sajberspejs – så ägna dem en liten tanke.

 

Nej, dags att nattakissa dogs och sedan mig själv, för att kort därefter inta rygglägge. Och vakna till ännu en iskall hopplöst höstig och urkigt nordanvindlig dag. Åh, vad jag längtar till våren!

 

Ha det gott, vänner!