Rapport från en kvicksandshåla

Just nu är livet som kvicksand: Ju mer jag kämpar desto längre ner sjunker jag.

Efter att ha varit rätt hyfsat bra från min fibromyalgi ett tag verkar det där hemska monstret ha kommit ikapp mig igen. I kväll gjorde det kriminellt ont, vilket försatte mig i ”grönsaksläge” i soffan hela kvällen, oförmögen att göra något annat än försöka överleva. Och Wordfeuda lite.

Allmänt här hemma är det minst lika trögt. Renoveringsobjekt nr 2, kontoret eller ”datarummet” som vi säger, är nästan klart. Nästan. Och det är detta ”nästan” som får kvicksanden att kännas nästan kvävande. Halva huset är belamrat med de grejer som ska in i hyllor och lådor i det nyrenoverade rummet. Men det kommer aldrig dit. Vems fel? Ja, där är vi goda kålsupare både jag och maken. Så allting bara står och är nästan klart, och alla pryttlar som bidrar till detta ”nästan” står i vägen och gör att jag bara nästan kan städa hela huset när jag städar. GAH!!!

På jobbet är det minst lika mycket kvicksand. Jag har några riktigt sega rackare till jobb som aldrig verkar bli klara. Intervjuer som inte blir av, tänkta intervjuoffer som inte hör av sig, intervjuade som ”bara ska” lite sådär först, innan vi publicerar, och andra stenar på bördan. Och kvicksandsjobbet liksom kväver mig och suger ur den lilla must som finns kvar.

Hundtränandet består mest av tappad sug. Huvudskälet till det är det där ”nästan färdiga” och kvicksandsjobbet, men också vädret. Alltså, den blir bara värre och värre, min vinterångest! Jag hatar kylan! Jag hatar snön! Nu har ju visserligen den här vinter varit uthärdlig, jämför med de två tidigare, men när kylan och snön till sist kom även denna vinter kändes det nästan värre; jag närde en förhoppning om att kanske, kanske skulle denna vinter hålla sig på en dräglig  nivå. Men icke så. Prognosen framöver säger många minusgrader. Det betyder att humörprognosen för mig är densamma. Jag vill träna, men jag vill inte frysa och halka omkring samtidigt. Jag vill träna sök men jag fasar över att ligga figurant timma efter timma i svinkyla och isande snö. FAAAAAN!

Och surare och surare blir jag och tyvärr blir ju familjen oftast måltavla för min frustration, leda och irritation. Ibland har de själva orsakat att Agnethabomben briserar,  men alldeles för ofta är jag själv som letar upp elden för att tända stubinen. Till råga på allt blir jag förbannad över att jag blir förbannad. Moget, eller hur?

Inte sover jag heller. Klockan är just nu 02.13. Om fyra timmar ringer väckarklockan och jag kommer att vara halvdöd och förbanna min oförmåga att komma i säng.

Men värken gör att jag har förbaskat svårt att somna. Och ledan gör att tankarna mal.

Kvicksand, kvicksand…

I morgon är det vägning och rapport till vår lilla bantargrupp. Även där går det l-å-n-g-s-a-m-t. De andra rasar neråt och min takt skulle få en snigel att kalla mig bromskloss. Jomen, det är kvicksand även där.

Men snart, snart är de jobbiga jobben gjorda, det nästanfärdiga rummet helt klart och våren i antågande.

Bara jag håller näsan över sandkanten tills dess…

Nu får det bli kudden.

Må väl, kamrater!

Orka!

”Orka” har varit dagens tema – på olika sätt.

Det började med det arbets-EKG jag gjorde på NÄL, för att se om jag, i likhet med två av tre syskon samt min mamma ligger i farozonen för att få hjärtinfarkt. Ja, brorsan fick ju en stor en före han var 50 och pappa, som numera är borta (i stroke) hade flera hjärtinfarkter. På både mammas och pappas sida finns gott om folk som gått bort i förtid p g a hjärtinfarkt, så det kändes rätt att testa när man lever med ”att någon har pissat rätt rejält i ens genpol”, som äldste sonen uttrycker det.

Tack och lov verkar jag inte höra till dem med hjärt-kärl-problem. I alla fall inte ännu, för inga fel hittades. ”God kondition för din åldersgrupp, trots övervikt och – allra mest – rökning” var läkarens utlåtande. Gôtt! Men fy f… attan vad jobbigt det var!  Jag cyklade i drygt 30 minuter, med motstånd och i en hastighet av 60 rpm hela tiden. Pulsen låg på närmare 170 när hansomsköttetestet (vad nu titeln är på honom), frågade om jag orkade en minut till. ”Jajamensan”, flåsade jag. Man vill väl inte visa sig svag, klen och orkeslös heller! Alltså, det var förmodligen världshistoriens längsta minut! Och jobbigaste. I alla fall i min lilla värld … ”De kommer att tycka att jag har världens sämsta kondis” tänkte jag i svimningsdimman, när jag la mig på britsen för att återgå till livsdugligt skick. Men det visade sig vara tvärtom – jag hade fixat ett jobbigare test än de flesta. Och det utan att få hjärtinfarkt.

Väl hemma satte jag igång med städning. Hade tagit ledigt från jobbet eftersom jag inte visste hur jag skulle må efter testet (eller ens om jag skulle överleva detsamma). Trött som en gris började jag städa badrummen. Alltså, vi har två badrum. I det ena duschar husets manliga invånare + hundarna. Tvåbeningarna använder också toaletten mellan varven, samt borstar tänder och rakar sig på denna plats. I det andra badrummet duschar jag. Alla använder toalett och handfat där, så även gäster (det finns skäl till att jag hänvisar dem dit…). Det ena badrummet städar jag dubbelt så ofta som det andra. Ändå är det andra betydligt renare. Ni kan ju gissa vilket… Och då har jag ändå inte räknat med sanering efter hundarna, som jag gör utöver den dubbla städfrekvensen. Men alltså, vad är det med karlar och badrum? Är det nån genetisk felprogrammering som gör att de inte klarar av att göra rent efter sig? Det samma gäller förövrigt i köket. Eller är det rent av jag som är så illa skruvad att jag skapat denna nonchalans? Nej förresten, ni behöver inte svara – jag vet vad det blir ändå?  Men jag överväger – tro’t eller ej – revolt i det anderssonska hemmet. Jag lägger förnärvarande upp strategin för hur jag ska meddela, att jag ”från och med nu kräver ” att de själva städar detta badrum. Va! Va? Är det inte mognadspoäng på det så vet jag inte vad.

”Orka” i tonårsuttryckets form var ungefär vad jag kände när jag började pilla med hemsidan i dag. Denna synnerligen misskötta sajt behöver uppdateras rejält, kanske rent av göras om helt och hållet. Jag började pilla lite, men insåg rätt snabbt att det var ett hästjobb. ”Orka” – inte! Så det fick bli en uppdatering light, genom att jag la in Bucks’ resultat – från slutet av 2009 och framåt, typ.

Orka har jag tänkt att göra i morgon bitti och resten av morgondagen också. Och för att göra det behöver jag nog sova en stund. Varför har inte dygnet fler timmar? Det är kasst med bara 24 när man behöver sisådär 36 för att hinna med. Och hur i hela hann jag med så mycket förr? Nej, ni behöver inte svara på den frågan heller.

 

Natti!

 

EFIT-dag, del 2

Och så här fortsatte dagen/kvällen:

19.00

Kissesväng i trädgården. "Kan vi leka lite kanske, matte?"

 

20.00

Försenad "middag": Turkisk yoghurt med blåbär och kanel.

 

21.30

Kvällspromenad med hundar och make.

 

22.15

Slötittar på slutet av Wallander "Läckan". Såg början, missade mitten och var till hälften med i slutet. Det räckte.

 

23.40

Kl 00.00 23/1 startar anmälan till vårens valpkurser. Dags att lägga ut länkar till anmälningsformulären.

EFIT-dag – del 1

Tänkte igår att jag för en gångs skull skulle vara med på en EFIT-(ett foto i timmen)dag. Det hade jag glömt igen när jag vaknade.

Dessbättre har jag inte fullt då glömska vänner, så jag blev påmind via FB.

Okej, jag börjar med en varning: De flesta bilder blir tagna med andråjden, så kvaliteten lär inte vara något att jubla över.

Here we go:

11.00

Min ständiga följeslagare, denna dag som alla andra. Detta är dagens tredje ko... f'låt MUGG.

12.00

Briard är lagd på torkning efter snörejs med aussie.

13.00

Första uppladdningen av dagens bilder pågår.

14.00

"Kan vi kanske gå istället för att ta bilder?" På klubben för en långpromenad i skogen, med båda hundarna.

16.00

En fika i klubbstugan med Ann och Lena, som var rediga flickor och storstädade stugan. Vilka pärlor de är!!!

17.00

Middag till husets män är på G. Denna dag blev det skivad ugnspotatis och kyckligklubbor. Själv åt jag - ingenting...

18.00

Fejsbookar lite då, medan de andra äter.

Back in bussiness … lite grand

Efter drygt ett års uppehåll tänkte jag att det kanske var dags att damma av bloggen igen. Facebook i all ära, men ibland känns det lite ”snuttigt” för en ordbajsare och långskrivare som jag.

Så, jag ger väl bloggen en ny chans. Jag menar, jag är ju så himla duktig på att uppdatera jobb-bloggen också … eller hur det nu var.

Borde uppdatera på hemsidan också, men tyvärr saknar jag nödvändig programvara och inte kan jag göra det ”bakvägen” heller, via webbhotellet, eftersom den inte funkar med Windows 7. Skit! Men äldste sonen har lovat att hjälpa sin mamma (även) med detta, så snart… kanske…

Jag tänker inte plåga eventuella läsare med vad som hänt sedan sist. Inte för att det är så där gräsligt mycket, men kuligare kan man väl ha. Dessutom har väl de möjliga läsarna redan läst på fejjan, antar jag.

Så här kommer strecket mellan då och nu:

===================================================

Av dagens planerade sök och kvällens efterlängtade fest med bowling blev det – sjukbädd. Som så många andra hostar jag och har feber. Visserligen är jag bättre i dag än i går, men bra är jag inte.

Inte blir livet trevligare av snöhelvetet och blåsten utanför heller. Jag vill verkligen inte ha vinter! Jag vill ha vår!! Jo, jag vet att det inte varit någon vinter och jag vet att snön är efterlängtad av många. Jag säger grattis till dem, men tänker fortsätta att gnälla; det här är min blogg.

Hundarna tycker dock att det är ganska trevligt. Tyvärr blir det ju inte så mycket utevistelse som de skulle önska i dag, p g a ovan nämnda skäl. Men att döma av väderprognosen lär lappmjället ligga kvar ett tag, så de lär nog hinna rejsa i det tills de tröttnar.

Rent allmänt i hunderiet ligger vi sisådär ett år efter i träning, jag och Bucks. Hösten gick ju i stöpet och vintern har inte varit bättre hittills. Men jag har bestämt mig för att med en skopa jävlaranamma ta igen så mycket det går innan sommaren. Dock vore det angenämt att få vara frisk under tiden.

Annat i mitt liv är den startade krympningen av sökgruppen. Nej, vi ska inte bli färre, men mindre. 15 kg har jag fått bort på egen hand under förra året, men nu ska det bli ytterligare 15 tills midsommar, with a little help from my friends. Åtminstone i form av grupptryck. Tyvärr måste jag själv fortfarande göra jobbet själv. Så för att klara det har jag ”dammat av” Zumban, som legat i träda p g a sjukdom. Himla kul att komma igång igen är det. Nu ska jag bara få någon vänlig själ att visa mig alla andra saker man kan syssla med på ett gym, så ska nog världen få se en krympt Anderssonska!

Nej, dags för soffan igen. Ansträngning i form av uppesittande en kvart eller så är ungefär vad jag klarar av i dag. Men, imorgon är en annan dag.

Ha en trevlig fortsättning på helgen, vänner!

 

Hejjan fejjan

Det är tunnsått här och lär nog så förbli.

Men vill du följa mig och de mina finns vi numera i stort sett dagligen på Facebook:

Välkomna dit!

Åh, vilket party!

Jaha, så var man 50+ då… Inte så jäkla kul att vara kanske, men alternativet lockar ju inte heller, precis.

Men det var i varje fall fantastiskt roligt att fylla 50, alltså själva firandet.

Födelsedagen i torsdags var jag ledig, maken likaså. Vi tog en ganska lugn dag och jag fick både kaffe, Björn Skifs och två dalmatiner i sängen. Kaffet drack jag, Skifs var i form av en dvd-box och dalmatinerna var – tack och lov – inte levande utan tofflor.

Kvällen tillbringades med Björn Skifs, nu i levande form, d v s hans fantastiska show på Scandinavium. Har ni möjlighet att se den, så gör det!

Fredagen var också ledig dag och ägnades åt – städning. Jag visste nämligen att tiden för sådant skulle vara synnerligen begränsad under resten av helgen. Så, nöden hade ingen lag.

Lördag var kalasdag. Och vilket kalas det blev!!! Jag var portförbjuden i lokalen fram till kvällen, så det var maken, min bror, svägerska och deras dotter och sonens sambo som drog ett jättelass. Mina båda söner bidrog med att hjälpa mamma här hemma, samt se till så att jag inte fick för mig att ”lägga mig i”.  Nå, liiiite gjorde även jag; jag gjorde 240 aperitifer här hemma och blandade bål när jag väl fick komma till lokalen. Och som det kontrollfreak jag är var jag ju så klart tvungen att dubbelkolla det jag kunde kolla.  Men har man sett – det gick att ordna saker på ett lysande sätt utan min inblandning.

Det blev ett jättetrevligt kalas. Vi var strax över 60 stycken – släkt och hundvänner – och jag tror att ingen lämnade lokalen missnöjd. Yngste sonen med band spelade och så var en trubadur inhyrd. Det var vad jag visste. Så när det dök upp en bil utanför lokalen och en okänd man klev ur var det ju inte så konstigt att jag trodde att det var en objuden gäst. Jag skickade ”kroppsbyggarsonen” på honom att fråga vad han hade där att göra. Nu hör det till saken att inte heller sonen visste om detta inslag på kvällen, varför han kommer tillbaka till mig och säger: ”Han påstår att han är nån jäkla överraskning. Ska jag tro på det?”.  Jodå, det VAR en bokad överraskning. Han kallas för Gris-Nils, sjunger och drar historier som fick tårarna att rinna på de flesta. Men nog gällde att inte vara pryd, precis.

Massor av presenter och blommor fick jag. Presentkorten på Expert och Snäjk kommer att lösas in per omgående. Vinet får nog vänta ett par dagar  och efter det är jag redo för SPA-behandlingen jag också fick. Ytterligare en present fick jag på söndagen, när jag hämtade hundarna hos Marie i Hasseldalen. De hade redan gett mig present på lördagskvällen, men nu fick jag en nyfriserad Bucks och en rejäl ”bonuspresent”. Marie, jag fyller nog 50 nästa gång jag lämnar dem också!

Min bror hade fixat en massa extragrejer, som en gigantisk banderoll med bilder av mig. Tro mig, de flesta av dem hade jag INTE valt.  Han hade också gjort en jättefin gästbok där alla fick skriva och måla med de inköpta färgpennorna. Jag tvingades dessutom att uppträda som ”Snoddas”.

En fantastiskt trevlig kväll, trots att dagen började med migrän. Denna migrän i kombination med ett kraftigt bakrus gjorde att jag var fullkomligt övertygad om att jag nog inte skulle överleva söndagen. Men jag lyckades, som sagt, pallra mig iväg till Hasseldalen på tidiga kvällen (ungefär då var jag körbar enligt alkohollagen…) och hade dessutom varit med och städat innan det. När vi kom hem igen, jag och hundarna, ”dog” jag i soffan och reste mig inte förrän det var dags att gå och lägga sig.

I morse var dessvärre migränen kvar och medicinen slut, så att jobba var inte att tänka på. Med facit i hand borde jag ha bett om semester även denna dag; man behöver ju inte vara Einstein för att inse att en normalt sett krymplingkärring som jag skulle må mindre bra efter en hel helg, särskilt som jag är synnerligen orutinerad när det gäller partajande nuförtiden.

Men värk och annat elände till trots: Det har varit en fantstisk helg!

Tack alla ni som gjorde festen möjlig!

Tack alla ni som kom och gjorde festen till vad den blev!

Tack älskade maken för att du är den du är!!!

Nu måste jag vila igen, om jag ska kunna gå till jobbet imorgon. Trots att jag inte suttit upp många minuter i dag…

 

Ha en fantastisk kväll och vecka allihop!

Sjukt …

Jag är sjukt dålig på att uppdatera här. Men jag orkar inte ens komma på en dålig förklaring.

Sjukt är på många sätt signum för det mesta som rör och berör mig just nu, känns det som.

Med hösten går – som vanligt – min fibromyalgi på högvarv. Den leder till att jag inte hinner allt jag borde. Det leder till att jag får dåligt samvete och försöker hinna med ändå. Vilket får till följd att jag varken sover eller vilar som jag borde. Och då kommer migränen som ett brev på posten. Migränen får mig att hinna med ännu mindre och jag får ÄNNU sämre samvete och försöker lite till ändå. Då blir det, ofta, som i dag: Kroppen slår bakut och jag får smällhög feber.

Min värk gör att jag måste stoppa i mig en jädrans massa piller. Dessa piller gör bland annat att jag går upp i vikt, trots att jag inte gör ett dugg annorlunda. Sjukt var ordet sa Bull.

Det vill verkligen göra såhär till allt vad sjukdom heter:

Samma ”meddelande” skulle jag också vilja lämna till SD:s företrädare, som nu lämnat in sitt budgetförslag. För h-vete! Man måste väl kunna begära att riksdagsmän kan räkna!?! Och att de inte drar rena valser!?! Jag hoppas vid gud att övriga partier tar debatten med dem när ekonomin ska diskuteras i riksdagen, så att de blir avklädda ända inpå deras brunfläckade skinn! Vi lever i ett fritt land med fria åsikter, men ett rimligt krav är väl ändå att ett parti i riksdagen inte ljuger folk fulla med skit och sedan utmålar sig själva som ”mobbade” när det blir motsagda.

Sjukt så det förslår är det!

Betydligt mer ”tillfrisknande” kändes det i torsdags, när jag föreläste (väl ambitiöst ord, men det är så det kallas) kring journalistik, massmedia i allmänhet och dagspress i synnerhet för en grupp nyanlända flyktingar på Introduktionscentrum här i stan. Det här är en föreläsning som jag ska hålla runt runt var femte vecka framöver, för just nyanlända som går sin första introduktion. Jättebra diskussion blev det och jag hoppas och tror att ett och annat ljus gick upp för dem. Som t ex det här med hur vi kan tillåta och publicera mindre tilltalande teckningar av Muhammed. Jag drog parallellen med Ecce Homo-utställningen för ett par år sedan. Tro mig, det var många tappade hakor i det rummet! ”Har hon bett de kristna om ursäkt då?” frågade en muslimsk man, som godhjärtad ville lösa alla sharia-lagskonflikter rörande Lars Vilks med att han ber om ursäkt. När jag då förklarade att konstnären själv, Elisabeth Ohlson Wallin, är troende blev förvåningen total. Men samtidigt såg jag ett gry av förståelse; att svenska konstnärer är inte islamofober, utan kritiserar faktiskt åt alla håll. Och att den svenska yttrandefriheten är STARK.

Vad man måste förstå är att deras världsbild ser helt annorlunda ut. De kommer från ickedemokratiska länder där nyheter har censurerats och där oliktänkande i många fall bestraffas med döden. Då är det inte så jävla lätt att vara fritänkare, precis. Men om vi svenskar kunde hjälpa till och lära dem om demokratins spelregler, att religionsfrihet inte bara är en rättighet utan att den också innebär skyldigheter, att rättigheten att leva i ett tryggt och ekonomiskt starkt land också innebär skyldighet att se till att landet fortsätter att vara tryggt och stabilt, att rättigheten att bo och leva i Sverige också innebär en skyldighet att anpassa sig, men också att vi svenska förstår att när vi ger människor rätten att få asyl eller invandra till Sverige har vi också skyldighet att se till att de får drägliga liv, på samma villkor som vi andra. Att de ska slippa bli bespottade, slippa att diskrimineras för sin härkomst eller religion. Varje rättighet är förknippad med skyldigheter och frihet för en människa får inte innebära ofrihet för en annan.

Om vi väljer att lära oss av varandra och anstränger oss för att förstå kan det bli sjukt bra. Och det gäller inte bara svenskar kontra invandrare, utan alla människor i alla situationer: Starka-svaga, sjuka-friska, hetero-homo, gammal-ung, stor-liten, smal-tjock, erfaren-nybörjare, duktig-svag …

Nu ska jag vila lite. Jag tror att jag ska zappa runt på tv:n en stund och hitta någon sjukt dålig serie som jag kan sova till. Det lär knappast vara svårt.

 

Ha en bra, frisk, sund och förstående dag, vänner!

Äntligen!!!

Bloggdöden har härjat vilt bland vänner och bekanta sedan sommaren och min är då definitivt inget undantag. Det ter sig som om Facebook tagit över helt. Men kan ju undra om det är någon som t ex twittrar…

Men en dag som denna kan jag helt enkelt inte låta blir. Fejjan blir för ”snuttig” och jag känner det som om jag vill ta hela världen i famn och bara skrika:

Efter två år av svett, möda, förtvivlan, träning, träna om, träna nytt, träna mera, träna ännu mera, tänka om för femtioelfte gången, så gick det i dag vägen och vi klarade uppflytt till högre sök.

Nu är det väl inte så att jag tävlat ihjäl mig precis – detta var vår fjärde lägretävling – men det har känts oerhört motigt när vi missat uppflytt med några futtiga poäng (två av tre gånger). Men nu – nu gick det.

Söket var helt enkelt lysande. Jag var nervös för åtminstone 8-10 personer, men jag hade koll. Och vi hade faktiskt ett litet ”utvecklingssamtal” redan innan vi gick in i den roliga, men lite knixiga banan. Mantrat för dagen var ”långt ut – rakt ut”. Om det var detta som gjorde det låter jag vara osagt, men långt ut och rakt ut var just vad han gick. Som ena domaren sa efteråt: ”Ja, det finns inget att tillägga – det var självklart en tia”.

Tillbaka på klubben (vi tävlade hemma) blev det budföring på stört. Det är ju inte något Bucks har problem med, precis. Möjligen då att han tycker att det är lite för roligt att springa; när han kom tillbaka till mig bromsade han för sent, så han sprang förbi någon eller ett par meter och gick sedan in och satte sig snyggt. Men avdrag fick vi, en halv poäng av den ena domaren och en hel av den andre. Men jag var nöjd ändå.

Direkt på det blev det platsliggning. Eftersom vi var enda lägre hunden (och inte högre heller fanns) fick vi lägga med eliten. Platsen har av någon anledning blivit vår verkliga akilleshäl. Från att ha haft en bergfast plats ligger han, efter att två gånger blivit påflugen, väldigt lätt. Så förstå då att det var en mycket nervös matte som konstaterade att prickig hund ”rumpade ner” och ”rumpade om” och gav uttryck för det ”schäfervirus” han drabbats av (=pip). Som om inte det vore nog så ställde sig en tik upp redan från start och gick några steg. Någon minut senare reste sig hunden bredvid honom och gick iväg – till mig!! Bucks fick giraffhals, lättade någon decimeter och la sig tillrätta igen. Herregud, jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt minst!   För att fokusera på något annat läste jag alfabetet både fram- och baklänges ett antal gånger, och intesivstuderade en strålkastare längre ner på planen…

Nå, lydnaden sedan lämnade väl en del att önska. Något luktade alldeles fantastiskt gott mitt på planen och alla hundar blev väldigt, väldigt nosiga där. Även Bucks. Så det fick bli ett dk. Lägg sedan till att en domare ansåg att han trängde vänster (gjorde han INTE), och att hans som alltid långsamma sättande uppmärksammades av domarna, så behöver man ju inte vara raketforskare för att förstå att poängen inte var de bästa (7,5 resp. 6,5).

På framförgåendet var första sträckan närmast tiomässig, medan andra sträckan var kass, men en nosande hund. Och vid det här laget kändes det som om uppflyttningen skulle kunna gå oss ur händerna igen (vi fick 6,5 resp. 6,0). Men plats under marsch gick okej (lite långsamt, som vanligt, gav 9 resp. 8) och sedan kom två klockrena tior på inkallningen, och vi var tillbaka i matchen igen.

Krypet var, trots nosande, bra tyckte ena domaren, bara okej tyckte den andre (8,5 resp 6,0). Själv var jag överlycklig att ha fått poäng av båda. Och så avslutade vi med 10/9 på apporteringen (domare 2, den betydligt hårdare av dem tyckte att det var något fel med gripandet, vad vet jag inte …), medan båda var lika överens med mig om att hoppet var en tia.

298+245 av domare 1 och 297+235 av domare 2 (specialen först) gav en totalpoäng på 537,00 – och ett mycket, mycket lyckligt ekipage.

Så, nu har jag avslutat min valpkurs (igår), vi har klarat uppflyttningen i dag och avslutat dagen med släktkalas ikväll, så jag känner att det är dags för en välbehövlig stunds vila och sömn. I morgon är det jobb igen och jag ska börja fokusera på högrelydnaden mycket mer än förut. Jippie!

Tack, vänner, för alla grattisar, såväl personligen som via telefon, sms, mejl och Facebook. De värmer gott, ska ni veta! <3

Vi lever på hoppet, Bucks och jag - både bokstavligt och bildligt talat.

Sköt om er och ha en bra dag och vecka!

Du fattas oss, Chessie

  

I går fick jag det av sorg förlamande, det så ofattbara, det närmast otänkbara beskedet att Bucks mamma, Chessie (KORAD TJH(FM) LP2 LP3 SLCH SUCH SVCH Mericas Chess Player), gått bort.

Hon var HUNDEN, hon var MAMMAN, hon var AUSSIEN. Så till den milda grad att det inte räcker med en stor bokstav. Och hon har för alltid en stor, stor bit av mitt hjärta. Redan från första ögonkastet, redan efter att jag bjudit henne på första gottan, redan efter att hon satt fint på rumpan och tiggde om mera godis, redan sedan de sekunderna visste jag: En valp efter henne ska det vara, annars kan det kvitta!

Nu finns hon inte mer. Jag är så ledsen och nedslagen, men jag kan bara ana hur Stefan och Marie har det …

Jag kommer att ha svårt för att åka till Hasseldalen framöver. Att inte få träffa denna lilla skapelse mer, inte mötas av hennes glada rumpa och leende ansikte, inte se hennes vackra ägon och höra hennes välkomnande. Det känns svår för mig. Det måste vara outhärdlig för Stefan och Marie. Och för Figge, hennes son som aldrig flyttade, som delat hela sitt tio-åriga liv med sin mamma …

På bara ett par månader har båda Bucks föräldrar gått bort, p g a sjukdom. Jag hade önskat dem – och deras ägare – att deras liv hade blivit betydligt längre och fått ett vackrare slut, men ingen av oss kan styra över ödet, tyvärr.

Här hemma har jag HUNDEN, SONEN och AUSSIEN som gör att de ändå lever vidare en smula.  Och för alltid finns ni både i de ljusaste rummen av våra hjärtan.

 

Regnbågsbron

På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
en bro som förbinder himlen med jorden.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.

Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner,
så att de kan springa och leka tillsammans.
Det finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.

Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör,
de som har varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak:
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.

Alla djuren springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva, nosen rycker till, kroppen början skälva.
Hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hennes ben bär henne fortare och fortare.

Hon har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet.
Och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig skiljas mer…

Till minne av ”Chessie” , 1997-11-17 – 2010-07-05