Vallning och jobb

På begäran ska jag berätta om vårt vallningsäventyr i söndags. Eller ja, jag hade självklart tänkt att göra det ändå, men det låter lite ”fräckare” att säga ”på begäran”.

Vi var alltså ännu en gång hos Carina och Govert på Kalote’s  i Vara. Förutom jag och Bucks var det Barbro och Focuz, Marie/Chessie och Stefan/Figge. Jag och Bucks fick dela bil med Barbro och lillebror Focuz och det är inte utan att de är lika, de två blåa Marek-sönerna. Inte minst i rösten - det var nästan omöjligt att avgöra vem av dem som gnydde.

Nåväl, när vi kom fram började vi på får i ”mellanfållan” och Bucks var först ut. ”Han som kan det här lite grand kan ju börja”, sa Marie. ”Ja, eller hur?” tänkte jag. Är det nåt vi inte kan så är det att valla. I varje fall inte jag.

Min ”vallpojke” lider då i vart fall inte brist på energi. Han blir så jäkla övertänd när han kommer inte i fållan, så det är inte att tänka på att släppa honom. Men efter hand lugnade han ner sig… lite. Och jag släppte. Jäsikens, han var som skjuten ur en kanon. Vackert var det inte, men han fick i alla fall flyttat på den lilla flocken. Men sedan bestämde han sig för att det var ”parkera får” vi skulle göra, så han tryckte upp dem mot staketet och bevakade vartenda försök till att flytta så mycket som en klöv … Inte riktigt vad jag hade i åtanke, som synes:

 

Glad hund - mindre glad matte. Foto: Marie Sjöberg

 

Efter en stund blev det lite mer ”ordning på torpet” och vi fick väl till något som liknade vallning i varje fall. Särskilt när denna matten höll truten och lät hund jobba i fred. 

 

Bucks in action. Det ska påpekas att den enda "skada" som drabbade såväl det här som de övriga fåren var lomhördhet, eftersom Bucks mycket ljudligt talade om vad han tyckte när de inte höll sig där han tyckte att de skulle vara. Foto: Marie Sjöberg

 

"... och håll er där nu..." Foto: Marie Sjöberg

 

Men riktigt okej blev det inte förrän vi gick ut i stor fålla (typ halv hage eller nåt). Och på en större grupp djur (tror att det var 12-15 stycken). DÅ först började Bucks att jobba både på allvar och på riktigt och på ett betydligt mer effektivt sätt. När jag höll truten…

Några ankor brydde vi oss inte om den här gången. Bucks tyckte det var aptrist sist - inget motstånd, liksom – så ankorna fick vara pigga och fräscha och inte ett dugg utsjasade (som fåren var efter närkontakten med min prickige ) och helt för de andra. Och alla tre gjorde fin-fint jobb, såväl bland ankor som får. Lillebror Focuz var nog den som imponerade bäst. Ankorna var helt okej, tyckte han, och i fårhagen var han riktigt, riktigt duktig, trots sin unga ålder ( 7 månader). I ankfållan var han riktigt söt. En av ankorna hade ingen som helst lust att bli vallad denna dag, så den vände upp och började fräsa, varpå Focuz svarade – med lekinviter!

"Men hej, Anka - ska vi leka?!" Foto: Marie Sjöberg

 

Focuz (och matte) gjorde ett kanonjobb i även den stora fållan. Foto: Marie Sjöberg

 

Chessie vallade ankorna som om hon aldrig gjort annat... Foto: Stefan Sjöberg

 

... och Figge visade i stora fållan att vallanlagen sitter i även en 10-årig nybörjare. Foto: Marie Sjöberg

 

När vi trötta, men mycket nöjda och glada, åkte hem efter sisådär sex timmar var vi alla överens om att det här, det måste vi göra om snart igen.

Stort TACK till Carina och Govert Ström, för deras engagemang, instruktioner, goda råd, roliga berättelser och upplåtelse av bord och stolar i köket vid fikat! Hoppas att vi får komma tillbaka!

 

I går var det jobbdag igen. Jag har ett par grävjobb (gräva=leta info djupt ner i byken) som jag själv initierat, som jag pysslar med, men gårdagen ägnades också åt att skriva ett par (hund)-grejer till kommande husdjursbilaga (surprise – not! ), samt en förhands på ännu en i raden av alla ”dagar” som finns. Alltså, det börjar bli lite tjatig med att var och varannan sak ska ha en egen dag! Jag tycker också att det är jätteviktigt att sätta strålkastaren på problem med matsmältningsapparaten, men ärligt – hur tilltalande låter ”Mag-tarm-dagen”?  Jo men, den infaller på lördag 17/10, denna nationella dag. Jag har visserligen magsår, men jag tänker inte vare sig fira eller uppmärksamma denna dag på något sätt. Ja, förutom att jag då skrivit en förhands om det. Men jag garanterar: Jag initierade inte denna artikel!

I dag stod hälsan i fokus. Min egen, alltså. Jag började med gympan i varmbassängen hos sjukgymnasten, följde upp med cellprovstagning i underlivet och ”toppade” sedan med besök hos ”medicinöverkuckut” på företagshälsovården, som ska skriva ett nytt läkarintyg till FK. Förhoppningsvis godtas detta, särskilt som läkaren kommer att ”justera” kraven – till nackdel för mig. Istället för att begära 75% ersättning året ut och 50% för hela nästa år kommer äskandet att landa på 50% fr o m 1/10 i år och 12 månader framåt. Det innebär att jag dels förlorar 25% ersättning för innevarande månad, dels måste gå upp och jobba halvtid 2,5 månad tidigare än vad som var planerat, plus att jag på betydligt kortare tid än tänkt måste öka min arbetstid upp till min maxnivå. Men, eftersom det står mellan det och inget alls så har jag liksom inget val.

Fast, det kan förresten fortfarande bli noll; med tanke på hur FK agerat hittills finns det inga garantier för att jag få så mycket som en enda krona, även om de inser att jag omöjligt kan jobba vare sig 75- eller 100% ännu. Men det är ju ”inte deras ansvar”, som handläggaren sa till mig, utan ”reglerna är sådana”. Att han sedan muntligt både medverkat och godkänt den tidigare rehabplanen tycks spela noll roll.

Tips från coachen 1: Bli aldrig, aldrig aldrig sjuk! I alla fall så länge de nu gällande ”allians-för-att-öka-klassklyftorna-och-kasta-folk-i-fördärvet”-reglerna gäller.

Tips från coachen 2: Om du trots allt blir sjuk – se till att det blir efter valet nästa år och att du har gjort vad du kan för att få ett regeringsskifte.

Tips från coachen 3: I tipsen 1 och 2 kan ordet ”sjuk” bytas ut mot ”arbetslös”.

Tips från coachen 4: Även om du själv inte drabbas finns det säkert människor i din närhet – IRL eller i sajberspejs – så ägna dem en liten tanke.

 

Nej, dags att nattakissa dogs och sedan mig själv, för att kort därefter inta rygglägge. Och vakna till ännu en iskall hopplöst höstig och urkigt nordanvindlig dag. Åh, vad jag längtar till våren!

 

Ha det gott, vänner!