En märklig vecka …

… det är vad det har varit. Jag ska inte trötta ut er med detaljer (som vanligt ), utan försöka ta det i stora drag.

I tisdags morse ringde äldste sonen – från akuten på Karlstads lasarett. Han hade lyft ”skrot” var på det hade smällt till i huvudet, svartnat för ögonen och sedan hade han tokvärk. Och nu misstänkte läkarna en hjärnblödning.   Alltså, inte en stroke, utan en blödning i yttre delen av hjärnan. Herregud, så långt det kan vara till Karlstad.   Jag stannade dock hemma i avvaktan på vidare utlåtande från läkare. Först vid 2-tiden på natten fick jag besked om att det sannolikt inte var en blödning. Men vad det var, det visste de inte. Så han blev kvar för ytterligare tester och undersökningar.

Förstå att jag inte sov mycket den natten.

I någon slags dvala tog jag mig till jobbet och stod i ständig telefonkontakt med sonen. På eftermiddagen skrevs han dock ut. Efter att ha undersökts av neurolog konstaterades att en muskel, med fäste mitt uppe på huvudet, var kraftigt överansträngd och skadad. Huvudvärken berodde på svullnaden i muskeln. En djup utandning, sedan slocknade jag i soffan i någon timma, innan det var dags att åka till klubben, där jag var värd. Dessutom skulle jag på möte.

Torsdag eftermiddag kom sonen hem från K-stad, ordinerad vila och med träningsförbud. Skönt att ha honom hemma, men samtidigt innebar det att min tillgång till dator begränsades högst påtagligt, eftersom vårt datarum också är gästrum. Dessutom ville jag umgås med sonen så mycket som möjligt. Och jag kände att både ni och jag kunde stå ut med att jag inte var så synlig i sajberspejs ett par dagar.

I går övergav jag dock både söner och make för en ”stunds” hundträning. Det blev inget sök den här helgen (tur att jag inte anmälde till tävling som jag tänkt …), men istället träffades jag/Bucks, I/Elvis/Qross och G/Ilska för spårträning, uppletande och lydnad. Jag la spår till ”Bassen” själv och vilket jäkla spår det blev; jag bestämde mig för att vika av från det tänkta spåret och gjorde en 90-gradare in i snåret efter cirka 25 meter. ”Här är nog bra”, tänkte jag. ”Nog”…. Man ska aldrig tänka ”nog” när man lägger spår… Efter 30 meter stod jag vid ett ”hav”. Det var vatten överallt. Jag försökte åt ena hållet, men fick gå tillbaka (som blev en ”härlig” återgång i spåret) och lyckades via en spetsvinkel ta mig över någorlunda torrskodd. Efter tio meter låg det en gigantisk trästam rakt över där jag ”nog” kunde gå… Meddels sicksackande tog jag mig upp i det branta berget – via baksidan av en rotvälta – för att strax därefter konstatera att det inte fanns något ställe att gå ner på. Jag följde berget uppe på kanten i cirka 30 meter och hittade en ”nästan”-nedgång, där jag kunde hasa mig ner och därefter hoppa över glipor i berget och efter cirka 100 meters knixande i skrevorna tog jag mig faktiskt ner. Återstående cirka 150 meter gick på någorlunda låglänt terräng. Totalt sett blev väl inte spåret mycket längre än kanske 400 meter, men rejält besvärligt. 4 pinnar + slutapport + kattmatsslut lyckades jag få ut i alla fall. Men jag hade föga förhoppningar om att den prickige skulle klara det. Det är ju inte precis varje dag – inte ens varje månad eller ens halvår ibland - som vi spårar. Men tji fick jag! Han spårade riktigt, riktigt bra. Vid sicksackandet uppför berget slog han lite i början, men sedan var det raka spåret… Eller ja, så rakt som sicksack nu KAN vara.  

Trött, men synnerligen glad kunde jag konstatera att vi båda tog oss ner med livet i behåll. Och att jag tappat kopplet… Att börja bakspåra kändes som ett urdåligt alternativ, så jag fick gå tillbaka till bilen, sätta i B och därefter gå/klättra/krypa/kana/plaska/ramla mig igenom spåret en gång till. Förresten hade jag behövt göra det ändå; med facit i hand var det ju tur att jag inte haft vett på att plocka snitslarna…   I och Qross gick med i spåret andra varvet. Flera gånger hörde jag I:s ”Men herregud…”. Och då ska man veta att hon ter sig som om hon är rätt nära släkt med bergsgetter…

Sedan var det uppletande och Bucks skötte sig som vanligt med den äran. När det gäller lydnaden valde G/Ilska att enbart träna framåtsändandet, I/Elvis körde 2:an och jag körde apportering och kryp. Och så en ruta, eftersom konerna ändå stod framme.   Apporteringen gick bra. Rutan gick bra. Men krypet… Ja, det är bara att konstatera: Vi får börja om på ruta 1A igen. Han är för het och han är för hög. Så vårt vinterprojekt är att dämpa ivern och få bättre teknik. Och det gäller oss båda.

I dag har vädret varit allt annat än tilltalande, så hundaktiviteterna har begränsats till promenerande och kryptränande inomhus. Jag och store sonen tog en sväng till mormor (alltså min mamma), köpte med oss pizzor hem, varefter sonen skjutsades till tåget för sin hemfärd. Jag tyckte att han skulle stannat längre. Oavsett vad han säger så VET jag att det drog för mycket i arbets- och träningstarmen på honom. För han är såväl arbets- som träningsnarkoman och eftersom hans arbete är hans hobby (han jobbar på gym …) så blir det VÄL mycket. Jag kan bara hoppas att han tar det lugnt. Vore ju för jäkligt om han havererar ytterligare. Men, vad betyder väl en mors förmaningar? Möjligen en push i riktning mot just det som modern sagt att han ska undvika …

I morgon är det jobb igen. Det är sista veckan med 25% – från och med nästa är det 50% arbete. Jag har dock inte hört något från Försäkringskassan ännu, så risken finns fortfarande att jag ställs inför att jobba mer eller gå under. Känns inte kul alls.  

 

 

För yngste sonen är det desto kuligare, eftersom kommande vecka innebär höstlov. När mina föräldrar var små hette det skurlov, p g a att barnen skulle hjälpa till hemma och höststäda. Jag har försökt få sonen att förstå att det är samma andemening ännu, vad gäller höstlov. Han köper inte den idén. Men det blir skurlov ändå – för mig. För att han är hemma hela dagarna betyder att det blir både skitigare och stökigare, så det lär behöva skuras en hel del.

Eller jag kanske skulle skita i skiten, och följa denna devis istället:

 

 

Man kan ju i varje fall ha det i åtanke.

 

Ha det gott!