Trött, ledsen …

… uppgiven, bestört, sjuk, sjukare och förtvivlad, men också jävligt arg – det är några av de tillstånd jag befinner mig i just nu.

Och det har inte ett skit med mina hundar att göra. Snarare tvärt om – hade jag inte haft dem har jag nog kunnat lägga till ”tokig” och ”inspärrad” också.

Nej, upphovet till denna ilska står Försäkringskassan och ”min” handläggare där helt och hållet för. När det gäller att sätta epitet på dem och honom ligger ”tokig” och ”verklighetsfrånvänd” väldigt nära att ta till, gärna i kombination med ”känslolös” och ”inkompetent”.

Jag har tidigare valt att lösenordsskydda inlägga som gäller min ”batalj” med Försäkringskassan. Men varför ska jag göra det? Jag har inget att dölja, jag har inte gjort något fel, åtminstone inte den här gången.

En kort resumé för den som så önskar: Efter att har varit helt sjukskriven (fast egentligen ”sjukersatt”, men det finns ju inget som heter så, väl? ) i 4 år p g a fibromyalgi, kronisk migrän och utbrändhet började jag arbetsträna - ackompanjerat av Försäkringskassans applåder – den första juli i år. Första oktober gick dessa 25% över i ”riktigt” arbete och rehab-planen var att jag skulle jobba 25% och få sjukersättning till 75% tills årsskiftet, och arbetsträna på ytterligare 25% från november, för att jobba 50% från årsskiftet och sannolikt hela nästa år. Min sjukersättning på 100 % tog slut sista semptember. Men när Försäkringskassan skulle uppfylla ”sin del av avtalet” tog det stopp. Från 100 % sjuk – också enligt Försäkringskassan – kunde jag nu betrakta mig som 100 % frisk! Jösses, vad konstigt att jag inte märkt det. Eller ja, kanske inte frisk, som handläggaren uttryckte det, men i varje fall tror de inte att jag kommer att vara ”tillräckligt sjuk under minst 12 månader”.   Att min läkare anser något annat vill de inte bry sig om.

Nåväl, jag fick två veckor på mig att komma in med ett nytt läkarintyg och fick då en tid med ”min” läkares medicinska överkucku för ett nytt rehabsamtal och undersökning. Till detta rehabsamtal vägrade handläggaren att komma (!), men vi höll ett ändå och beslutade ändra vår tidigare plan ”för att gå Försäkringskassan lite till mötes” som överkuckut uttryckte. Vi begärde då sjukersättning under rehabilitering till 50 % från 1/10 i år till den sista september 2010. Och för att ytterligare visa att jag ”anstränger mig” började jag den första november att jobba 50%. Det var förra veckan. Jag jobbar fyra dagar, måndag-torsdag, fem timmar per dag. Och det är definitivt a-b-s-o-l-u-t max vad jag klarar. Egentligen mer än max, eftersom jag inte klarar något utöver att jobba; inte sköta hushållsarbete, inte umgås med familj och vänner, inte träna hund och knappt ens ta ut hundarna på promenad. När jag kom hem i torsdags slog migränen och värken i kroppen till med full effekt (p g a att orken var slut, stressnivån hög och spänningarna släppte). I detta läge ringde min handläggare på Försäkringskassan och meddelade att jag än en gång får avslag på min ersättningsansökan! Tro mig, världen rasade samman för mig. Och inte blev jag ett dugg friskare där jag låg (jag klarade nämligen inte av att varken sitta eller stå), av att höra att han anser att ”det inte är styrkt att jag är tillräckligt sjuk för att få ersättning”.

Är du helt dum i huvudet? Eller är du bara en alltigenom elak människa?

… önskar jag att jag hade skrikit, men som den väluppfostrade människa jag är försökte jag att lugnt och sansat (och ständigt sväljande gråtklumpen i halsen) förklara att åtminstone två av mina sjukdomar är kroniska och att såväl dem som den tredje (utbrändheten) förvärras av både att jag jobbar mer än jag klarar och av att bli kapad jämns med fotknölarna av Försäkringskassan.

Jag har fått två veckor på mig igen – märkligt att jag alltid får två veckor på mig att komma med ”nya bevis” på min sjukdom, medan de tar månader på sig för att komma till beslut – för att komma med nytt intyg. Det räcker alltså inte med att två läkare intygat att jag är för sjuk för att arbeta mera och att jag blir sjukare av att arbeta mera än vad jag gör.

Min första reaktion var total förtvivlan. Dagen efter, i fredags, efter en sömnlös natt, insåg jag att jag nog kommit en bit i mitt tillfrisknande, för då rann ilskan till istället. I h*vete att de ska få mig på fall!!!

Det känns nästan som ett ”tecken” att jag för ett par veckor sedan fick i uppdrag att kolla hur många som överklagar Försäkringskassans beslut, vilket resulterade i den här artikeln:

http://ttela.se/start/regionalanyheter/1.621461

Genom de massvis med samtal jag tagit emot efter att den grejen har jag dessutom lärt mig att man kan begära ”inhibition”, vilket i detta fallet betyder att om man ansöker om ersättning i direkt anslutning till en redan godkänd ersättningsperiod och får avslag har man rätt att få ersättning utifrån det tidigare beslutet tills dess att ett överklagande vunnit laga kraft.

Jag begärde att få namn och e-postadress till min handläggares chef och har den vägen delgett henne mina synpunkter. Hon har svarat att hon ville ringa mig  i dag, men jag har också lärt mig ”the hard way” att det gäller att få så mycket som möjligt ”på pränt”, varför jag svarat henne mejlvägen och bett henne höra av sig samma väg. Utöver detta har jag fått namn och telefonnummer till en man som kallar sig ”sjukkonsulent”. Det är en man som gick i pension från Försäkringskassan nyligen och som tänker ägna sin tid åt att hjälpa människor som kommer kläm hos hans tidigare arbetsgivare. Inte av ekonomiska skäl (han lär jobba gratis!) utan för att han är så himmelsblå förbannad över med vilken cynism Försäkringskassan hanterar människor.

I dag har jag också varit hos smärtspecialisten på S:t Olof i Falköping. Och även om han dagligen träffar fall som mitt gick han fullkomligt i taket när han fick höra om ovanstående. Enligt honom borde jag inte kunna jobba så mycket som jag gör och jag kan definitivt inte jobba mera. Han anser att jag egentligen borde minska arbetstiden, för risken för ett totalt återfall i 100% sjukdom är överhängande redan nu. Vad som skulle hända om jag försökte jobba ännu mer behöver man inte vara Einstein för att förstå.

Nu kommer även han att skriva ett intyg, där han uttryckligt ska skriva att jag sannolikt aldrig mer kommer att vara tillbaka på 100 % och att 50% arbete är ett absolut tak för vad jag kan klara under överskådlig tid.

Dessvärre är det inte så många Einstein som jobbar på Försäkringskassan, men hoppas kan man ju alltid.

Det jag lever på just nu är att (jag vågar knappt skriva det, med tanke på vad som hände senast jag gjorde det ) maken ser ut att kunna få åtminstone ett extrajobb på brödföretaget Pågen. Han står också i startgroparna vad gäller egen verksamhet, men vart allt detta landar vet ingen i dag. Men hoppet ju det sista som överger människan, så …

Hundarna då? Ja, nu när hussen jobbar heltid igen och jag jobbar max vad jag klarar så får de under veckorna får de nöja sig med trädgården på morgonen, en kortare på eftermiddagen (OM jag klarar det, annars trädgården igen) och en lång på kvällen med mig och hussen eller bara hussen. På helgen går det lite lättare och jag fixade faktiskt att träna sök i söndags. Men då blev det inte så mycket springa, som tur var. Inte heller var vi så många, så jag klarade att genomföra träningen, men låg naturligtvis hela söndagskvällen, antingen i varmt bad eller soffan. Och sedan var det måndag och jobb igen …

Men jag älskar att vara tillbaka på jobbet! Och jag önskar att jag klarade att vara där mer. För jag trivs med jobbet som sådant och får verkliga kickar av att toppa tidningen, som jag gjorde i dag, t ex :  http://ttela.se/ekonomi/privatekonomi/1.636661

Just därför vore det för jäkla trist om Försäkringskassan sabbade hela min rehabilitering, och gör mig så sjuk igen att jag inte kan jobba.

Hur korkat är inte samhället i dag, när de som ska hjälpa är de som stjälper?

Och om du orkade ända hit: TACK för att jag fick ta av din tid och använda dig som ”papperskorg”!

Sköt om er alla vänner och njut av dagen, dina nära och kära och av livet! För ingen vet inte vad som väntar i morgon … Tack och lov.