Efter drygt ett års uppehåll tänkte jag att det kanske var dags att damma av bloggen igen. Facebook i all ära, men ibland känns det lite “snuttigt” för en ordbajsare och långskrivare som jag. 
Så, jag ger väl bloggen en ny chans. Jag menar, jag är ju så himla duktig på att uppdatera jobb-bloggen också … eller hur det nu var. 
Borde uppdatera på hemsidan också, men tyvärr saknar jag nödvändig programvara och inte kan jag göra det “bakvägen” heller, via webbhotellet, eftersom den inte funkar med Windows 7. Skit! Men äldste sonen har lovat att hjälpa sin mamma (även) med detta, så snart… kanske…
Jag tänker inte plåga eventuella läsare med vad som hänt sedan sist. Inte för att det är så där gräsligt mycket, men kuligare kan man väl ha. Dessutom har väl de möjliga läsarna redan läst på fejjan, antar jag.
Så här kommer strecket mellan då och nu:
===================================================
Av dagens planerade sök och kvällens efterlängtade fest med bowling blev det – sjukbädd. Som så många andra hostar jag och har feber. Visserligen är jag bättre i dag än i går, men bra är jag inte.
Inte blir livet trevligare av snöhelvetet och blåsten utanför heller. Jag vill verkligen inte ha vinter! Jag vill ha vår!! Jo, jag vet att det inte varit någon vinter och jag vet att snön är efterlängtad av många. Jag säger grattis till dem, men tänker fortsätta att gnälla; det här är min blogg.
Hundarna tycker dock att det är ganska trevligt. Tyvärr blir det ju inte så mycket utevistelse som de skulle önska i dag, p g a ovan nämnda skäl. Men att döma av väderprognosen lär lappmjället ligga kvar ett tag, så de lär nog hinna rejsa i det tills de tröttnar.
Rent allmänt i hunderiet ligger vi sisådär ett år efter i träning, jag och Bucks. Hösten gick ju i stöpet och vintern har inte varit bättre hittills. Men jag har bestämt mig för att med en skopa jävlaranamma ta igen så mycket det går innan sommaren. Dock vore det angenämt att få vara frisk under tiden.
Annat i mitt liv är den startade krympningen av sökgruppen. Nej, vi ska inte bli färre, men mindre. 15 kg har jag fått bort på egen hand under förra året, men nu ska det bli ytterligare 15 tills midsommar, with a little help from my friends. Åtminstone i form av grupptryck. Tyvärr måste jag själv fortfarande göra jobbet själv. Så för att klara det har jag “dammat av” Zumban, som legat i träda p g a sjukdom. Himla kul att komma igång igen är det. Nu ska jag bara få någon vänlig själ att visa mig alla andra saker man kan syssla med på ett gym, så ska nog världen få se en krympt Anderssonska! 
Nej, dags för soffan igen. Ansträngning i form av uppesittande en kvart eller så är ungefär vad jag klarar av i dag. Men, imorgon är en annan dag.
Ha en trevlig fortsättning på helgen, vänner!
Åh vad glad jag är att du är tillbaka i bloggform!!! Jag har saknat den sååå!!! <3
Tack!
Härligt att du är tillbaks, och hade det inte varit för Bloglovin’ så hade jag nog aldrig upptäckt det. FB är så förgängligt, och kortfattat, och ersätter på intet vis bloggandet. Bloggen är ju mer ens egen historik. Jag är så glad att jag inte lagt ner även om det blivit glesare mellan inläggen.
Vad det gäller gymmet… se till att den vänliga själen även är kunnig. Jättekunnig!!! Jag ådrog mig nacksmärta, som troligen är kronisk, pga okunnig personal som utgav sig för att vara kunnig och där dog den gymsatsningen. Nu vet jag inte vem jag vågar lita på?
Ja,min tanke är givetvis en snäll instruktör.
Snäll räcker inte! KUNNIG!
Härligt att få läsa lite mer utav Agnetha och finaste Bucks!
Men du! Shit vad du är duktig, med allt! Kämpa på vetja!
Tack, Åsa!