Rapport från en kvicksandshåla

Just nu är livet som kvicksand: Ju mer jag kämpar desto längre ner sjunker jag.

Efter att ha varit rätt hyfsat bra från min fibromyalgi ett tag verkar det där hemska monstret ha kommit ikapp mig igen. I kväll gjorde det kriminellt ont, vilket försatte mig i “grönsaksläge” i soffan hela kvällen, oförmögen att göra något annat än försöka överleva. Och Wordfeuda lite.

Allmänt här hemma är det minst lika trögt. Renoveringsobjekt nr 2, kontoret eller “datarummet” som vi säger, är nästan klart. Nästan. Och det är detta “nästan” som får kvicksanden att kännas nästan kvävande. Halva huset är belamrat med de grejer som ska in i hyllor och lådor i det nyrenoverade rummet. Men det kommer aldrig dit. Vems fel? Ja, där är vi goda kålsupare både jag och maken. Så allting bara står och är nästan klart, och alla pryttlar som bidrar till detta “nästan” står i vägen och gör att jag bara nästan kan städa hela huset när jag städar. GAH!!!

På jobbet är det minst lika mycket kvicksand. Jag har några riktigt sega rackare till jobb som aldrig verkar bli klara. Intervjuer som inte blir av, tänkta intervjuoffer som inte hör av sig, intervjuade som “bara ska” lite sådär först, innan vi publicerar, och andra stenar på bördan. Och kvicksandsjobbet liksom kväver mig och suger ur den lilla must som finns kvar.

Hundtränandet består mest av tappad sug. Huvudskälet till det är det där “nästan färdiga” och kvicksandsjobbet, men också vädret. Alltså, den blir bara värre och värre, min vinterångest! Jag hatar kylan! Jag hatar snön! Nu har ju visserligen den här vinter varit uthärdlig, jämför med de två tidigare, men när kylan och snön till sist kom även denna vinter kändes det nästan värre; jag närde en förhoppning om att kanske, kanske skulle denna vinter hålla sig på en dräglig  nivå. Men icke så. Prognosen framöver säger många minusgrader. Det betyder att humörprognosen för mig är densamma. Jag vill träna, men jag vill inte frysa och halka omkring samtidigt. Jag vill träna sök men jag fasar över att ligga figurant timma efter timma i svinkyla och isande snö. FAAAAAN!

Och surare och surare blir jag och tyvärr blir ju familjen oftast måltavla för min frustration, leda och irritation. Ibland har de själva orsakat att Agnethabomben briserar,  men alldeles för ofta är jag själv som letar upp elden för att tända stubinen. Till råga på allt blir jag förbannad över att jag blir förbannad. Moget, eller hur?

Inte sover jag heller. Klockan är just nu 02.13. Om fyra timmar ringer väckarklockan och jag kommer att vara halvdöd och förbanna min oförmåga att komma i säng.

Men värken gör att jag har förbaskat svårt att somna. Och ledan gör att tankarna mal.

Kvicksand, kvicksand…

I morgon är det vägning och rapport till vår lilla bantargrupp. Även där går det l-å-n-g-s-a-m-t. De andra rasar neråt och min takt skulle få en snigel att kalla mig bromskloss. Jomen, det är kvicksand även där.

Men snart, snart är de jobbiga jobben gjorda, det nästanfärdiga rummet helt klart och våren i antågande.

Bara jag håller näsan över sandkanten tills dess…

Nu får det bli kudden.

Må väl, kamrater!